Färdig!

 Klar för i år. Bytt en amalgamlagning. En tand hade tappat en bit. Nu är det åtgärdat. På det här stället rullar pengarna iväg i en faslig fart!

Vår!

 

Nu är det en fantastisk tid! Mitt Viktoriaplommon som jag fick på mors dag förra året blommar. Pappa hade ett fantastiskt sånt träd. Överöst med vita blommor på våren och plommon i gulrött på hösten. Än kommer det att dröja innan det blir nån större skörd.

Nu har det varit tre härliga lediga dagar, i morrn är det dags för jobb igen...

Nödvändigheter.

 

Att ta sej til gymmet är otroligt påfrestande. Bara att ta sej för att komma iväg, kläder, skor, vattenflaska. Lättast att få till träning är när jag i allafall har tid hos fysioterapeuten. Ledig dag är det extra motigt att ta sej in. Att behöva ta bilen till stan känns lite överflödigt. Rutinen borde att få till då jag har tidig dag på jobbet att ta gymmet efter, innan jag åker hem. Hittils har jag kunnat skylla på att jag måste hem till hunden. Nu har jag ju inte den möjligheten kvar. Men ändå har jag svårt att få till det på ett bra sätt.

För jag märker ju att även det lilla, med kanske ett pass i veckan gör NYTTA! Jag sover bättre, får mera energi, mer ork i vardagen. Jag blir starkare och får mindre värk i min onda axel och i mina leder.

Det handlar helt enkelt om att få till rutiner, måste ta tag i det......

Där tog turen slut.....

Lördagen skulle tillbringas på Furuvik. Det var utlovat apor och getter med killingar. Dessutom hade SMHI utlovat sol och uppehåll. 

Lagomt tills vi var framme vid parken strilade regnet ner från gråa moln.

Aporna satt bakom glas och ville inte ut och bli blöta.

De rara getterna var fyra stycken, utan killingar. De rörde inte på sej i onödan. Idisslande låg dom i sina små timmerhus och tittade på oss.

Glatt konstaterade vi vuxna att det fanns kameler! Medföljande barn på 3 år hittade en grushög och struntade fullständigt i kamelerna.

Vi åkte ganska snabbt vidare till Älvkarleby och Laxön där vi åt brunch.

Det lilla barnet smällde i sej vattenmelon, fem pannkakor och två croissanter. 

På hemvägen sov barnet.

Väl hemkomna tog vi en stödvila resten av dagen.

Det behövdes .

Man kan inte ha tur jämnt....

 

Och vad hände innan gårdagen tog slut? Bet av en tand på ett smörgåsrån. Ibland har man otur. Nu är det hela åtgårdat, tur att min tandläkare klämmer in mej när jag ringer. Så tacksam! 

Kalaset kostade 1400 kr.

Å andra sidan så vann jag på Lotto och cashade in 22 kronor igår kväll.

I morrn är det fredagen den 13:e......

Framgång.

 

Vävt klart en Äppelblomsmatta, påbörjat en i blåaste blått med gröna kanske fega ränder. Jag tror den blir bra.

Återgått till jobbet, och det går sisådär. Vissa rörelser gör ont. Fortfarande. Det blir behandling hos fys ett tag till och försiktighet på gymet. Som igår, det gick så ypperligt med alltet där, maskiner å rodd å lyft och sånt. Å idag är kroppen mör. Natten har varit bedrövlig med värk.

Tycker ni jag klagar? Inte alls, Är huvet dumt får kroppen lida.

Fiber.

 

Nånstans här nu så kommer de och gräver ner kabeln till fibern. Det blir väl lagomt tills jag fixat i ordning trädgårdslandet, så dom kan gräva mitt i menar jag.

Varför ska allt vara enkelt?

Om boxinstallatören satt dosan på det gröna, så hade han inte behövt skada kabeln i väggen. Det är tänkvärt. Nu är det problemet åtgärdat och fakturan skickad till boxinstallatören. För det här får han betala. Hoppas bara att han gör det ochså....

Långsamma dagar.....

 Att vara sjukskriven är  ingen lätt match faktiskt. OM man nu var sjuk så vore det lättare. Armen gör ont, fortfarande i vissa lägen.  Jag tränar det jag ska, får den behandling jag ska, och det blir långsamt bättre. Men som läkare och fys sagt, det kan ta 1 - 2 år innan det läkt. Hemska tanke! Hoppas då att psykiatrin står pall för att ta emot mej.

Planen som så nu är att jag går tillbaka på måndag och jobbar. Så får vi se om axeln håller ihop. Gör den inte det så får jag ta ett annat beslut. Självklart ska jag ha en kontakt med min vårdcentral på fredag och diskutera igenom mitt beslut.

Idag skiner solen och det ser ut att bli en fantastisk dag! Det gäller att ta tillvara på den och njuta av dagen. Jag kan i allafall vara ute i friska luften även om jag är lite begränsad.

Du har ju bara ont i armen....

 

Lite så är det väl, att det är armen som gör ont. Eller rättare sagt axeln. Sjukskrivningen fortsätter ett tag till, roligare än så är det inte.

Det här är ju inget som syns utanpå. Där är det precis som vanligt. Men inuti tär det att ha ont. Och inte kunna smärtlindra helt då det krockar med andra mediciner. Sen tär det att man inte kan göra det man vill. Det blir liksom stiltje på många projekt. Man blir lite begränsad då man mestadels använder en hand och arm. Nu ska jag inte klaga för det HAR varit värre. Det BLIR bättre! Så jag hoppas kunna komma tillbaka till jobbet så snart det bara går. 

Det här med att det inte syns på utsidan, hur man mår inuti pratade vi om min doktor och jag igår. Jag har ju en inre stress. Som gjorde mej sjuk för snart 12 år sen. Den stressen är inte mindre nu. Jag behöver ha tid till återhämtning och med det här jobbet jag har så finns inte mycket tid att återhämta sej på. Den återhämtningen jag får kan jag inte lagra i nån bank och ta fram då behovet finns. Tänk om alla schemaläggare kunde inse det? Då vore inte bara jag glad och lycklig.  

Det här är nåt jag måste ta tag i och göra en åtgärdsplan till...

Fram tills dess så får jag stå ut med uttryck som : Att du ser ju så pigg ut.....

Tvärnit!

 

Tvärnit blev det för min axel efter en förflyttning på jobbet. Oavsett hjälpmedel så flyttar vi alltså med armkraft.

Inget ovanligt.

Här sitter jag nu som en proffsidrottare, ihoptejpad.

Inget är av i allafall, troligen nån bristning i en sena och sen påverkan på leden då den höll på att hoppa ur. 

Rejält ont har jag.

Nu väntar sjukgymnastik i morron och läkaren har bestämt sej för att avvakta en vecka.

Men allt är anmält på alla dessa ställen som det ska anmälas. 

Långsamt framåt.

 Förr eller senar fyller man år. Det gör alla. Jag har slutat har jag bestämt mej för. Däremot ska jag varje månad hylla det datumet som är mitt, och räkna ner. Snart 30 månader kvar till pensionen.

Minns när man skulle gå ut nian, man kunde köpa en blomma som brosch och dra av ett kronblad och räkna ner tills högstadieexamen. I lumpen hade killarna en kam och tog av en tand som nerräkning.  I alla tider har nog folk räknat ner till vissa datum. Tror man är lite sån som människa, före och efter, nu och då. Blir det bättre eller sämre, vem vet?

Pension ser jag fram emot. Främst för att kunna disponera min egen tid. Inte som nu vara beroende av när andra tycker att jag ska göra nåt. Som det är nu att jobba i vården så är schemat skrämmande dåligt. Samtidigt så vill chefen på medarbetarsamtalet att man ska redogöra för HUR man återhämtar sej på ledig tid. Att man har intressen, gärna fysiska, som gym för att hålla kroppen i trim. Den kroppen som kommunen betalar för att man använder på jobbet.

Jag har försökt att gå på gym, gör det sporadiskt. Kan tycka att det skulle sättas av från arbetstiden och ligga schemalagt så det blev gjort. 

Sanningen är den att jag ger så mycket av mej själv på jobbet att det inte finns ork då man är ledig till mer än det nödvändigaste. Och nu går jag ut för att prioritera hårt. Min tid, mitt val, min återhämtning!

Det som skrämmer är ekonomin vid pension. Utbetalningen blir troligen låg. Väldigt låg. Kanhända jag får lov att gå in och ta nåt arbetspass för att få lite extra. Det kan ju gå bra om man får vara frisk som pensionär. Det är precis som om livet går ur folk då man kan disponera sin egen tid. Krämporna kommer liksom på löpande band. När man nu får tid till att vila sej och göra lite som man vill. Det känns sorgligt på nåt sätt. Inget jag tänker på, jag har redan haft min beskärda del av sjukdommar här i livet. Jag försöker sköta mej, och se till att jag mår bra. 

Men idag blir det en kort kväll på jobbet, på schemat står det 5 timmar.