Häromdagen hamnade jag i mina vinbärsbuskar. Förra året klippte jag ur dem rejält från gamla risiga kvistar och såna som burti frukt många år. Föryngrat dem helt enkelt. Så årets plockning gick på några timmar. Nästa år blir det mer tid då årsskotten säkerligen blommar och ger bär.
Har en fantastisk buske med vita vinbär. Fått som avläggare från min salig Moster Aina från Fjärdhundra. Hon som satt på en pall vid spisen, med fläkten på, och bolmade som den värsta majbrasan. Fingrarna var alldeles gula av nikotin och hon sippade kaffe ur nån blommig kopp. Av henne fick jag lära mej vikten av att ha en vit vinbärsbuske. Rårörd saft skulle göras av de bären. Så långt har jag inte kommit. Rökningen övergav jag ju för 18 år sen, kaffet intas i mugg och vinbären kokar jag till saft på sedvanligt sätt.
Avslutat en jobbhelg, med antibiotikamagen som gör uppror. Gårdagen jobbades det 12 timmar, på dessa timmar hann jag med 78 insatser hos våra boende. Det var jag och två vikarier. Mycket mediciner då jag var ensam med delegering. Dessutom ficka jag rusa iväg och ge insulin på annan våning.
Vad är det för fel på mitt jobb, vad är det för galet med omsorgen om våra äldre?
Likt en vinbärsbuske skulle det behöva rensas bland det som är gammalt och murket och låta nåt nytt växa fram. Vi som redan bär det här kommer inte att orka, det måste till nya skott som kan hjälpas åt. Och nya skott behöver inte nödvändigtvis stavas fler chefer, samordnare som planerar mitt jobb eller vikarier utan vana och intresse. Här, inom äldreomsorgen krävs krafttag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar