Jag har ju äran och förmånen att ha fem fantastiska barnbarn. Jag tycker själv att jag är dålig på att ta hand om dem. Och vad är då att ta hand om barnbarn? Jag jobbar fortfarande, även om det bara är deltid, men man märker en trend, när folk får barnbarn så vabbas det hej vilt, det ska sovas över i tid och otid, man har ätteläggen hela helger för att avlasta. Det är skjuts kors och tvärs till olika aktiviteter. Bara för att dina gener förts vidare till ännu en generation så behöver väl inte du ta hand om den samma? Eller? Jag tycker att en lagom dos är bäst. Minns så väl den dagen när jag fick min stroke och Alice och jag skulle baka bullar. Det blev inga bullar utan ambulansfärd och en sjukskrivning på två år. Tänk så annorlunda allt kunnat blivit om vi fått dega ihop och jag hade fått vara frisk och som vanligt. Nu tänker inte jag på det här varje gång jag är med mina barnbarn, att jag ska få en propp. Men vissa dagar är inte min ork på topp. Då får man bita ihop OCH njuta och känna av den rikedomen som barnbarn är.
I fredags hade jag minstingen när hennes mamma var i skolan. Det vilades och åts lunch, vi busade och hon övade på golvet så en elitgymnast hade bleknat av avund. Det kan man kalla stretching. Krypandet är inte långt borta. Å vips i helgen hade hon knäckt koden och klarade av att sätta sej upp på egen hand.
Igår hade jag förmånen att följa största till tandläkaren, det väntar tandreglering. Precis som hos hennes mamma, man trodde aldrig proceduren skulle ta slut. Den här damen är i ett bekvämt format. Kan gå och äta själv, sover hela natten. Och precis som den lilla alldeles ljuvlig...
Sen har vi grabbarna Bus där i mitten, lika fantastiska skapelser som dessa två damer. Alla är den en del av mej, hos var och en ser jag drag av deras föräldrar, mina barn, och bakåt till mej och mina föräldrar.
Jag antar att det är såhär det ska vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar