Världen blir sej aldrig mera lik.

 För två år sen var det Coviden som kom, fast den inte skulle nå hit sa ju Tegnell. Så fel han hade. Nu är det Putin som härjar en bit härifrån. Covid har vi ju vaccin emot. Forskarna har inte lyckats få fram nåt mot Putin. Jag känner mej lite oroad över vad han kan hitta på... Hur långt han kan gå? Å inte ens en stund i vävstolen kan få mina nerver att hålla sej lugna.

Helg.

 Förra helgen och den här veckans början innehöll snö. Massor av den varan. Massor av annat ochså. Å lite bihålor på det. 

 Just nu plattas det lakan för fulla muggar. Den svarta varpen är nästan slut. Så nu tänker jag oblekt varp och lite mera somriga mattor för barfotalivet som kommer ..

Hittade ett spännande finskt magasin med massa roliga mönster så nu längtar jag till nästa lediga dag då det blir en djupdykning i tygförrådet där jag samlat tyger att sy av.

Sen är ju februari månaden för bokrea. Sällan jag handlar nåt på själva rean. Brukar leta på loppisar efter just "mina" författare. Böcker ska vara på papper. Med hårda pärmar. Och gärna begagnade.

Och läskiga.....

Dagar.

Endel dagar är pannkaksdagar. Andra är räkmackor. Lite som livet självt. Huvudsaken är att man tar tillvara varje dag. Lite sånt tänker jag ....

 

Stiltje.

 Efter det makalösa utbrottet bröt jag ut lite även hos min fantastiska doktor. Så nu jobbar jag på lånad tid. Hon ville sjukskriva bums! Men jag har pass med en kollega jag inte gärna lämnar i sticket. Sen nu när året närmar sej sitt slut så har jag faktiskt lyckats ta ut innestående semestrar och komptid. Har en telefontid med nämnda läkare i början av nya året, så då tar vi nya tag.

Även chefen är informerad och har ordnat så företagshälsan ska ringa mej så jag får tid för samtal.

Jag har haft en propp av stress. Tänker inte ha nån mer. Vidbränd är jag av olika saker i livet, utbränd tänker jag inte bli.

Utbrott.

Ja, jag fick ett ( nåja ett par ) utbrott på jobbet idag. Känns skönt att bli arg och avreagera sej, samtidigt är jag inte en så person som blir arg. Tålamod har jag till en viss gräns och med vissa saker. Jag tiger hellre än går till angrepp på personer och sak. Dock kan jag ha starka åsikter och det kan vara bra åsikter. Likväl som jag kan ändra mej om det ger ett bättre slutresultat.

Jag jobbar på ett särskilt boende med äldre och yngre. Mestadels demens i olika former, nån psykisk diagnos finns ochså. Precis som utåtagerande och våld. 

I morse höll säkringen på att brinna redan när jag kom upp på avdelningen. Stök, röra, försvunna dukar, gardiner som inte satt där de skulle, smörgås på golvet, sopor, man hade inte torkat bordet sen igår kväll, strumpor utan hem, en jacka som inte skulle vara där. röra på kontoret, papper, prylar som ligger framme och skräpar eller som inte ens ska vara där! Då kan jag i mitt stilla sinne tänka ( DIN MORSA JOBBAR INTE HÄR ) Precis!Men JAG gör det, och jag och mina kollegor som kommer på morronen får ta reda på detta som du helt enkelt struntat i som jobbade kvällspasset.

Varför jobbar jag? Främst för att försörja mej. Tyvärr är det så. Trots låg lön så går det an. Nu har jag åldern emot mej då det gäller att hitta annat jobb. ( Det är närmare till pensionen ) Jag gillar äldre männsikor. Jag har organisationsförmåga, ett stort plus, kan jobba lösningsfixerat, är van att improvisera. Har man lyckats få fyra ungar att växa upp utan större skador så är improvisation rätt bra.

Jobbet som sådant då? Alla boende har sin lägenhet. Sen finns allmänna utrymmen. Det flesta kan inte nåt alls och har ett stort omvårdnadsbehov. Allt från blöjbyten till matningar, en kramstund med en tant, tvätt, städning, sånt innehåller en dag. Utöver det ska allt dokumenteras i olika system. Det ska göras handlingsplaner, går på möten, has elever. 

Jobbet som så kan ju tyckas enkelt. Alla har en genomförandeplan där det står vad man har för behov och vad man behöver för hjälp. Vi tar fram en plan för bemötande, allt för att omvårdnaden ska gå så smidigt som möjligt. Vi har olika struktur på rutiner på avdelningen, exempelvis städas köket på tisdagar.

Så vad är problemet? Egentligen inget alls. Troligen är det jag som är ett stort JÄVLA problem. Men vi personal går in på avdelnigen som är de boendes hem. Vi ska se till att de får sina behov tillgodosedda, vi ska vara deras förlängda arm. Dessutom ska vi hålla avdelningen ren och fin, tänk dej hur den boende vill ha, vi jobbar ju i deras hem. För allt detta har vi rutiner. Och de följs inte alltid av alla. Då kan jag fundera över om det är jag som är gnällig och som klagar hela tiden eller om endel kanske skulle välja att göra nåt annat i sina liv? 

Nu har den här stressen över jobbet gått så långt att jag kan sitta i bilen på parkeringen och fundera över varför jag jobbar med det jag jobbar med och om jag ska vända om och åka hem istället..

Tankar som ofta kommer där på parkeringen....

Ledighet.

 Förra veckan fick vi till en ledig kväll med jobbgänget. Bord bokades på vårt stamhak, samma meny som vanligt. Varför inte göra som vi brukar liksom? Det funkar i alla lägen. Nytt för kvällen var att en ny kollega var med oss. Snart är vi fullt arbetslag! Den här veckan fortsätter jag min utbildning till Palliativt ombud på jobbet. Otroligt intressant och spännande ämne där jag ännu inte fått kläm på hur våra rutiner blir på jobbet. Nog om detta. Idag ledig dag, i morrn likaså. Nu ska jag ut i kylan till min vedbod och mata mina får.

Återbruk.

 Å återbrukandet är ungefär samma som tidigare. En full rulle med trasmattor av lakan och annat. Till våren dyker dessa upp på Karlsviks Herrgård i Rättvik. Nu ligger de till sej här och ska få fransar knutna och putsas. Ett annat utmärkt återbruk är shoppingkassar av panelgardiner som fyndats på loppis. Som ni ser så händer lite i ateljén.

Tragedi.

 I måndags hände det fruktansvärda: min älskade bil startade inte när jag skulle hem från jobbet. Bilen är min biljett till friheten. Min kompis som tar mej till jobbet. Min vän som tar mej till nya platser. Jag fick helt enkelt bärga hem den. Assistanskåren ryckte ut ganska så direkt. Bilskruvarsonen håller på och lagar. Billånarsonen kom med sin bil till låns under tiden som det utövas healing på Lilla Blå. På måndagskvällen var jag i sorg och dränkte den i två glas vin.  Oavsett vad som händer i livet finns alltid hjälp inom räckhåll. Å två glas vin är gott, och framkallar huvudvärk. 

Utbildning.

 I två dagar har jag varit på jobbet men setat på utbildning. En skyddsombudsutbildning med kollegor och chefer. Nyttigt med genomgång av allt, mycket att tänka på och hålla koll på, och endel som inte är väsentligt för mitt jobb över huvud taget. Lunchat har vi gjort i restaurangen på jobbet. Litet special då den just nu är stängd på grund av pandemin. Men det känns som en verklig förmån att få äta på jobbet, vår köksmästare har ju vunnit White Guide senior tre år i rad! Och vilka får förmånen att äta prisbelönt mat varje dag? Jo! Våra boende!

En öm kropp.

 Igår var det bokat vaccination. Både covid nummer tre och influensa. Tillhör både riskgrupp och vårdpersonal. Sånt här brukar gå bra och gårdagen gick utmärkt. Lunchade först med dottern. Sen till vårdcentralen och ett stick i varje arm. Belöningsfika efter det med kollegan som också vaccinerat sej. Sen tog vi ett avdelningsmöte på jobbet efter det. När vi i allafall höll på. Natten blev dock sämre. Frossa, feber, huvudvärk och ont i lederna. Så idag blir det vila och lite Netflix.