Färgrecept.

För att få fram nåt sånt här när man färgar så är slumpen granska avgörande. Hur man än gör blir det aldrig som man tänkt. Jag har utgått från svart batikfärg. Två flaskor som jag fått nån gång. Till det lite salt och två lakan.  Resultatet blev alltså det här! År hur kunde det bli så? Inte en aning, jag var närvarande på kemilektionerna men det räckte inte långt. Svart är svårt att färga! Jag hade för mycket tyg i vikt räknat. Inte tillräckligt stort kärl ( trångt som sjutton fick lakanen i en 10 liters hink) kanske fel temperatur på vattnet? Och lakanen som var begagnade och noga tvättade var olika mycket använda! Mitten blir oftast alltid ljusare än kanter, fot och huvudända. Ett av lakanen, den understa trasan var väldigt mjukslitet. Då fäster inte färgen lika bra i bomullsfibrerna. Om jag tycker det blir bra? Klart jag tycker, ingen är perfekt, inte ens en mattrasa. Vill man ha exakt kulör och perfekt färg så ska man utgå från helt nytt material. Lite överraskad efter en färgning kan jag allt bli. Men det är liksom det som är skoj! Nu ska de här trasorna bli en matta. Ihop med gult som jag visade i förra inlägget. Och kanske nån mer färg. Ni får se när det är klart. 

Färg.

 Färg är inte alltid vad det ser ut att vara. Och färg när man är hemmafärgare blir aldrig som man tänkt sej. Men det kan ju bli rätt bra ändå. Den här mattan tar oss tillbaka till 70 talet på ett kick.

Ytterligheter.

 Igår åktes det Tesla och idag har jag tillbringat tid på löpbandet. Det var ett tag sen, det gick tungt idag. Men ett par kilometer blev det. Inte samma speed som hos en Tesla men jag undrar hur den är när den kommer upp i samma ålder som mej? 

Rast.

Dagen idag har innehållit arbete. Och naturligtvis en rast mitt i. Då blir det benvila, en kopp kaffe och lite virkning.  Arbete är en nödvändighet, rast är underskattat. 
 

Slarv.

 Slarv i måttlig mängd tolereras. Förmiddagen ägnades åt att slipa och grunda en vägg. Ingen vägg är rak eller kommer att bli helt slät. Huset är gammalt och kärringen lika så. 

Nu innan kvällsjobb strimlar jag ett påslakan som jag fått av min goda vän i Gävle. Lagomt avpassade bitar strimlas snabbt upp med rullkniven. Sen ska de vävas in i en matta så småningom. Förhoppningsvis kommer den mattan att hamna på bild här. 

Omöjligt projekt.

 Jag har tagit på mej enligt vissa ett helt omöjligt projekt. Renovering av hall. Det har jag aldrig gjort så det klarar jag säkert. Bilden av hur det blir när allt är klart finns lagrad inne i mitt huvud. Bläddrar fram den och kollar ibland så jag inte tappar fokus. Började med taket. I original rosa med gulaktiga ränder mellan plattorna. Nu är skiten vitt. Först skura och slipa två gånger. Sen spärrfärg. Å grundat. Å strukit med vitt två gånger på det. Roller och pensel har använts. Och en trappstege för min längd räcker inte till. Upp år ner. Böja på nacken. Den innehåller för övrigt en lagom mängd artros och ett par revben sitter fast vilket ger en hemsk värk av och till. Nu ska revben sitta fast och inte skvalpa runt hur som helst i kroppen. Mina sitter fast på ett ohälsosamt sätt. För övrigt bryts dom loss en gång i veckan av min fysioterapeut. Men det är nåt annat. Taket är som sagt klart. Nu ska väggarna målas vilket innebär en lite lättare arbetsställning. Projektet ska vara klart till jul, men om det är den i år vet jag inte.

Nedräkning.

 En centimeter i veckan klipper jag av. Varje torsdag. En vecka närmare pensionen. Nu är det bara 152 veckor kvar. Klurar på nåt smart sätt att komma till framtiden snabbare 🤔

i

Utmana sej själv.

 Helgen som var tillbringades i Jämtland. 

Där har jag aldrig varit tidigare. Å det var ingen dålig upplevelse. Inte alls. Ett litet mysigt hus. Maten serverad. Brasa i kaminen. Trevligt sällskap. Milsvid utsikt. Långa promenader. Absolut tyst. Min hjärna kopplade av totalt och huvudvärken var inte närvarande från fredag morgon tills vi återvände hem på söndag kvällen. 

Jag har senaste halvåret börjat göra sånt som jag aldrig nånsin gjort tidigare. Ibland känns det som nån form av sista chansen.  Det lät drastiskt. Men varför ska man inte ta chansen att göra vad man har lust till, inte tänker jag sitta på hemmet och ångra mej om 20 år... Definitivt inte. 

Jag ska leva nu!