Utbrott.

Ja, jag fick ett ( nåja ett par ) utbrott på jobbet idag. Känns skönt att bli arg och avreagera sej, samtidigt är jag inte en så person som blir arg. Tålamod har jag till en viss gräns och med vissa saker. Jag tiger hellre än går till angrepp på personer och sak. Dock kan jag ha starka åsikter och det kan vara bra åsikter. Likväl som jag kan ändra mej om det ger ett bättre slutresultat.

Jag jobbar på ett särskilt boende med äldre och yngre. Mestadels demens i olika former, nån psykisk diagnos finns ochså. Precis som utåtagerande och våld. 

I morse höll säkringen på att brinna redan när jag kom upp på avdelningen. Stök, röra, försvunna dukar, gardiner som inte satt där de skulle, smörgås på golvet, sopor, man hade inte torkat bordet sen igår kväll, strumpor utan hem, en jacka som inte skulle vara där. röra på kontoret, papper, prylar som ligger framme och skräpar eller som inte ens ska vara där! Då kan jag i mitt stilla sinne tänka ( DIN MORSA JOBBAR INTE HÄR ) Precis!Men JAG gör det, och jag och mina kollegor som kommer på morronen får ta reda på detta som du helt enkelt struntat i som jobbade kvällspasset.

Varför jobbar jag? Främst för att försörja mej. Tyvärr är det så. Trots låg lön så går det an. Nu har jag åldern emot mej då det gäller att hitta annat jobb. ( Det är närmare till pensionen ) Jag gillar äldre männsikor. Jag har organisationsförmåga, ett stort plus, kan jobba lösningsfixerat, är van att improvisera. Har man lyckats få fyra ungar att växa upp utan större skador så är improvisation rätt bra.

Jobbet som sådant då? Alla boende har sin lägenhet. Sen finns allmänna utrymmen. Det flesta kan inte nåt alls och har ett stort omvårdnadsbehov. Allt från blöjbyten till matningar, en kramstund med en tant, tvätt, städning, sånt innehåller en dag. Utöver det ska allt dokumenteras i olika system. Det ska göras handlingsplaner, går på möten, has elever. 

Jobbet som så kan ju tyckas enkelt. Alla har en genomförandeplan där det står vad man har för behov och vad man behöver för hjälp. Vi tar fram en plan för bemötande, allt för att omvårdnaden ska gå så smidigt som möjligt. Vi har olika struktur på rutiner på avdelningen, exempelvis städas köket på tisdagar.

Så vad är problemet? Egentligen inget alls. Troligen är det jag som är ett stort JÄVLA problem. Men vi personal går in på avdelnigen som är de boendes hem. Vi ska se till att de får sina behov tillgodosedda, vi ska vara deras förlängda arm. Dessutom ska vi hålla avdelningen ren och fin, tänk dej hur den boende vill ha, vi jobbar ju i deras hem. För allt detta har vi rutiner. Och de följs inte alltid av alla. Då kan jag fundera över om det är jag som är gnällig och som klagar hela tiden eller om endel kanske skulle välja att göra nåt annat i sina liv? 

Nu har den här stressen över jobbet gått så långt att jag kan sitta i bilen på parkeringen och fundera över varför jag jobbar med det jag jobbar med och om jag ska vända om och åka hem istället..

Tankar som ofta kommer där på parkeringen....