Tyvärr har jag inte ofta vabbat mina barn, jag har ju jobbat hemifrån. Så ungarna har kunnat hängt med mej på mitt hemmajobb. Optimalt? Icke. Men det är ett val jag gjort. Tror ingen unge fått men av det hela.
Tittar man på mitt jobb så vabbar nån i princip varje dag. Det är alltid folk borta och många gånger finns inte vikarie att ta in. Nu är ju Vabruari riktigt på gång.
Likaså är ströfrånvaron hög. Man är hemma för lite allt möjligt. Visst, vi har fortfarande restriktioner då vi är snuviga, då SKA vi bara vara hemma, Punkt. Men är folk så sjuka som det verkar? Eller är jag sanslöst frisk? Eller bara gnällkärring? ( det sista är rätt ).Sanningen är den att visst kan jag vara sjuk, men då är det oftast allvarligare saker. Och ska jag känna efter så har jag ont jämnt. Axeln krånglar, artrosen, hjärntröttheten... Men jag känner inte efter, jag knallar iväg och jobbar mina pass. Fast jag kanske egentligen skulle behöva vara hemma och ta det lite lugnt nån dag. Hoppas det inte straffar sej.
Nåväl, våren är kanhända på ingång. Snödropparna har poppat upp i rabatten. Ljuset återvänder och jag känner att det påverkar mej positivt. Nu vill jag ha vår och värme på riktigt. Inget bakslag, Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar