Färgrecept.

För att få fram nåt sånt här när man färgar så är slumpen granska avgörande. Hur man än gör blir det aldrig som man tänkt. Jag har utgått från svart batikfärg. Två flaskor som jag fått nån gång. Till det lite salt och två lakan.  Resultatet blev alltså det här! År hur kunde det bli så? Inte en aning, jag var närvarande på kemilektionerna men det räckte inte långt. Svart är svårt att färga! Jag hade för mycket tyg i vikt räknat. Inte tillräckligt stort kärl ( trångt som sjutton fick lakanen i en 10 liters hink) kanske fel temperatur på vattnet? Och lakanen som var begagnade och noga tvättade var olika mycket använda! Mitten blir oftast alltid ljusare än kanter, fot och huvudända. Ett av lakanen, den understa trasan var väldigt mjukslitet. Då fäster inte färgen lika bra i bomullsfibrerna. Om jag tycker det blir bra? Klart jag tycker, ingen är perfekt, inte ens en mattrasa. Vill man ha exakt kulör och perfekt färg så ska man utgå från helt nytt material. Lite överraskad efter en färgning kan jag allt bli. Men det är liksom det som är skoj! Nu ska de här trasorna bli en matta. Ihop med gult som jag visade i förra inlägget. Och kanske nån mer färg. Ni får se när det är klart. 

Färg.

 Färg är inte alltid vad det ser ut att vara. Och färg när man är hemmafärgare blir aldrig som man tänkt sej. Men det kan ju bli rätt bra ändå. Den här mattan tar oss tillbaka till 70 talet på ett kick.

Ytterligheter.

 Igår åktes det Tesla och idag har jag tillbringat tid på löpbandet. Det var ett tag sen, det gick tungt idag. Men ett par kilometer blev det. Inte samma speed som hos en Tesla men jag undrar hur den är när den kommer upp i samma ålder som mej? 

Rast.

Dagen idag har innehållit arbete. Och naturligtvis en rast mitt i. Då blir det benvila, en kopp kaffe och lite virkning.  Arbete är en nödvändighet, rast är underskattat. 
 

Slarv.

 Slarv i måttlig mängd tolereras. Förmiddagen ägnades åt att slipa och grunda en vägg. Ingen vägg är rak eller kommer att bli helt slät. Huset är gammalt och kärringen lika så. 

Nu innan kvällsjobb strimlar jag ett påslakan som jag fått av min goda vän i Gävle. Lagomt avpassade bitar strimlas snabbt upp med rullkniven. Sen ska de vävas in i en matta så småningom. Förhoppningsvis kommer den mattan att hamna på bild här. 

Omöjligt projekt.

 Jag har tagit på mej enligt vissa ett helt omöjligt projekt. Renovering av hall. Det har jag aldrig gjort så det klarar jag säkert. Bilden av hur det blir när allt är klart finns lagrad inne i mitt huvud. Bläddrar fram den och kollar ibland så jag inte tappar fokus. Började med taket. I original rosa med gulaktiga ränder mellan plattorna. Nu är skiten vitt. Först skura och slipa två gånger. Sen spärrfärg. Å grundat. Å strukit med vitt två gånger på det. Roller och pensel har använts. Och en trappstege för min längd räcker inte till. Upp år ner. Böja på nacken. Den innehåller för övrigt en lagom mängd artros och ett par revben sitter fast vilket ger en hemsk värk av och till. Nu ska revben sitta fast och inte skvalpa runt hur som helst i kroppen. Mina sitter fast på ett ohälsosamt sätt. För övrigt bryts dom loss en gång i veckan av min fysioterapeut. Men det är nåt annat. Taket är som sagt klart. Nu ska väggarna målas vilket innebär en lite lättare arbetsställning. Projektet ska vara klart till jul, men om det är den i år vet jag inte.

Nedräkning.

 En centimeter i veckan klipper jag av. Varje torsdag. En vecka närmare pensionen. Nu är det bara 152 veckor kvar. Klurar på nåt smart sätt att komma till framtiden snabbare 🤔

i

Utmana sej själv.

 Helgen som var tillbringades i Jämtland. 

Där har jag aldrig varit tidigare. Å det var ingen dålig upplevelse. Inte alls. Ett litet mysigt hus. Maten serverad. Brasa i kaminen. Trevligt sällskap. Milsvid utsikt. Långa promenader. Absolut tyst. Min hjärna kopplade av totalt och huvudvärken var inte närvarande från fredag morgon tills vi återvände hem på söndag kvällen. 

Jag har senaste halvåret börjat göra sånt som jag aldrig nånsin gjort tidigare. Ibland känns det som nån form av sista chansen.  Det lät drastiskt. Men varför ska man inte ta chansen att göra vad man har lust till, inte tänker jag sitta på hemmet och ångra mej om 20 år... Definitivt inte. 

Jag ska leva nu!

Det tar liksom aldrig slut....

Det pratas i massmedia om katastrofen på våra äldreboenden. Coronan sveper just nu runt och tar de gamla och svaga. De som vi tydlige skulle värna i den här pandemin.

Nu är vi uppe i nästan 4000 döda och det fylls på.
Tidningarnas familjesidor är fulla av dödsannonser.

Man pratar hygien. Hur dåliga vi är på att hålla hygienen. Ska vi undersköterskor ha hand om det också? Vi tar ju den basala hygienen nära den boende.
Men när det kommer till städning av de allmänna utrymmena så kommer en städfirma. Som tar fram en liten sprayflaska och sprayar på moppen för att sen gnida runt på golvet.
En gång i veckan.
När vi dagligen kan ha boende som spiller, det rinner kiss från nån kateter, nån vi inte hunnit på har bajs på händerna, en annan spottar ideligen.
Vi är många som inte är utbildade inom städ, utan inom omsorg och sjukvård.

Jag tror inte hygienen är största boven utan det är vi i personalen. Många kan ha smitta utan symptom. Vi vill ha tester för alla på jobbet. Vi vet att vikarier går runt, på olika boenden, på olika avdelningar. Sen blossar smittan upp. Helt i oförstånd.

Tidigt innan regeringen fick fart så togs ett beslut i kommunen om att stänga boendet för besök. Alltså minimera mänskliga kontakter. Då borde vikarier knutits till varje enhet och inte fått springa runt som duracellkaniner.
Än idag trots att månader gått sen viruset kom så får vi nya direktiv, nya regler att följa.
Sverige hade ingen som helst handlingsberedskap.

Tyvärr tror jag att många till kommer att drabbas, liksom jag tror på att endel har nån inbyggd motståndskraft och kommer att klara sej finemang.
Hur kan man annars förklara att en dör medans bordsgrannen på äldreboendet kvittrar vidare, trots att man delat både bestick och glas emellanåt?

Regeringen öser ut penningar i en aldrig sinande ström. Ur nån kassakista de funnit . Men när vi uskor velat ha högre lön har Sverige befunnit sej i kris. Då fanns det inga kronor.
Nu är det oss ni applåderar åt, nu är det vi som bär landet.

Och stadsministern flaggar för möjliga skattehöjningar....
Ja, det är väl klart, jobba livet ur oss och sen betala kalaset också, tack.

Tror aldrig att Sverige blir sej likt efter detta.
Äldrevården kommer att bli än sämre, vi kommer inte att sätta in medicinsk resurs till de gamla. Inga insatser om en äldre slutar äta exempelvis.
Kanske vissa diagnoser, är man över 65 och får cancer kanske behandlingen inte är kostnadseffektiv och inte sätts in. Landet och sjukvården kommer inte att ha råd.
Likaså kommer man att införa restriktioner i vård hos för tidigt födda barn.
Allt av ekonomiska skäl.
En skräckbild. Jag tror blir verklighet.

Så här blir det när vi tar makten över jorden i våra egna händer och missbrukar det jorden ger och lever över våra tillgångar.
Det är alltid så att blir det för mycket befolkning slår en pandemi/ epidemi till och rensar upp.
De som går förs är de redan sjuka och svaga.
Så är det även i naturen bland de vilda djuren.

Men vi kommer inte att lära oss nåt av detta.

Sitt lugnt i båten!

För det gör jag!
Försöker hålla mej uppdaterad på Folkhälsomyndighetens sida.
Allt annat får man ta med en nypa salt tror jag.

Jobbmässigt så är jag ledig i 8 dagar nu. Lyckades lägga in komp innan det blev indraget.
På boendet är vi i karantän. Inga anhöriga får komma på besök.
Det betyder att vi numera har telefonjour. Vi tar samtal så gott vi hinner.
Restaurangen på bottenvåningen där allmänheten kan äta ( ja, jag vet, vi har fått en utmärkelse i White GUIDE ) den är stängd.
Förbrukningsmaterial som handskar börjar på att tryta även hos oss.
Utbildningen som jag och en kollega håller i är lagd på is tills bättre läge.
Ändå kanske den hade varit bra att ha, vi undervisar i Första Hjälpen till Psykisk Hälsa.
Så tacksamt, så roligt, och så himla nödvändigt!
Kanske allra helst nu, hur mår man psykisk hälsa i dessa tider?

Jag försöker att inte oroa mej allt för mycket, men vist nyper ångesten tag i hjärtat emellanåt. Försöker hålla kontakt med människor i min närhet. Boosta mej med att vara ute i friska luften. Jobba på lite, köra ved, skotta grus.
Dricka kaffe, lägga upp ett par nya sockor på stickorna, städa skåp, samla ihop soporna, väva en bit, strimla lite mattrasor, sy en klänning....
Alltid finns det nåt .

Vad fyller du din dag med?

Blommigt.

Så här slank och smidig är inte jag. Men jag gillar i vanlig ordning blommorna, och uttrycket i skulpturen. Bilden kommer från Karin Ferners utställning på Rättviks kulturhus i höstas. Hon gör så mycket galet vackert och jag har skrivit och lagt ut bilder tidigare från hennes utställningar.

Tanken är att jag ska få igång den här bloggen igen. Den har väl vilat sisådär två,tre år... Vi får helt enkelt se om jag lyckas hålla den vid liv.

Att ladda upp den här bilden tog ungefär 10 minuter. Så snabbt jobbar internet här på landet. Har varit lovad fiber i x antal år nu. Prognosen ligger på 2021. Fan trot.....
Lite snabbare hade varit skoj...
Tror Coronan smittar snabbare än vad mitt internet är.