Det är lätt att bli lat när man bara går hemma. Saknar jobb, saknar kollegor, saknar de boende vi har. Saknar rutiner. Tycker ena stunden att det känns förjäkla bra i axeln sen nästa sekund kommer smärta som gör att man vill kräkas. Natten har varit sån. Jag vill ju inte ge upp, inte mitt motto. Men ju längre tiden går innan diagnos på ortopeden så känns det ibland som om det här aldrig kommer att gå över. Nu målar vi inte fan på väggen, håller humöret uppe. Hänger idag med ena sonen vid cabelparken och njuter av solen. Trösklar deckare för att inte soffa till i min hjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar