Bortglömd.....

 En milstolpe i livet passserades i fredags. Helt totalt bortglömd. Där satt jag i min ateljé och sydde ihop trasor till kommande projekt.

Nämnda fredag var det nämligen 14 år sen min stroke. En dag som jag hittills inte glömt bort att tänka lite extra på mitt liv just den dagen. Allt hade kunnat bli så annorlunda, men nu ville inte livet det. Det ville nog att allt detta som är skulle komma just till mej. Kan känna tacksamhet varje dag över hur livet är. Trots att jag kan vara trött, sliten och ha massa värk så tar jag mej ändå upp varje dag. Nu har jag ju ändrat lite på lönearbetet. Har mer tid till mitt. Visserligen har det knappt gått en månad. Men det här med pensionärsliv och att lönearbeta halvitd är nåt jag verkligen kan vänja mej vid. 

Om jag nu inte fått den där stroken där på morgonen som gjorde att jag fick stanna upp lite, hur hade livet blivit då? I början tänkte jag ganska mycket i de banorna. Medans jag arbetstränade, brottades med hjärntröttheten och sömnen. Men nu tänker jag sällan så. Det som är det är. Jag känner oerhörd tacksamhet över att jag tackade nej till lönebidrag som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ville ge mej. Tacksam över att jag satte mej på skolbänken och pluggade. Tacksam över att jag kämpat på med jobb så länge jag gjort. Tacksam över möten under alla dessa år. 

Men har fortfarande den där lilla rebellen i mej som kämpar och står upp för orättvisor. Jag håller inte längre käft. Det är det största jag tar med mej på den här resan. Efter stroken.....